Någon vecka innan bröllopet fick vi reda på att jag var gravid, lyckan var enorm då jag har längtat så länge efter den dagen då jag får säga till Crima att du ska bli pappa! Men man får aldrig vara glad länge....
För 2 veckor sedan började det komma spår av blod inte mycket och inte färskt så då var det inte så farligt då det försvann. Jag har googlat ihjäl mig om det och mått väldigt dåligt psykiskt. För 2 dagar sen kom det lite färskt blod inte mycket men blev ändå orolig. Åkte till akuten då jag inte orkade med ovissheten längre, möttes av olika sköterskor som var jätte positiva och sa direkt att det inte var något missfall då jag aldrig haft ont i magen eller haft mycket blödning. Ett lugn spred sig igenom kroppen och jag var glad igen.
Sedan kom läkaren som var hur stressad som helst som gjorde ett ultraljud var ganska okänslig bara körde på och sa att det inte ser bra ut och att jag fått missfall. Då gick luften ur mig......
Dessa veckor har känts som en evighet man skulle snart berätta för alla den roliga nyheten men nu måste man börja om och jag orkar inte...
Det här går inte jämföra med sorgen med vänner i min närhet men jag är väldigt ledsen för min och Crimas skull :(
Man känner sig så ensam, jag vet att jag inte är det men känslan finns ändå..
Jag vet att jag kommer bli gravid igen men först måste jag få bryta ihop för att kunna komma igen... och det gör jag så småningom......
Just nu är det jätte jobbigt :(
Kram