Mammas sjukdom har gått så snabbt utför de senaste om man jämför med tidigare så jag hinner inte med. Jag tänker på henne HELA tiden i vad jag än gör och det är skit jobbigt!!! Jag dagdrömmer mycket om alla möjliga saker men ofta att jag och mamma kan prata och göra saker tillsammans. Jag ser henne framför mig hur mycket hon hade tyckt om Max och hjälpt mig i många olika situationer..
Det tär på en att se henne bara sitta i sin rullstol, att hon knappt kan svälja, knappt kan prata och man vet inte vad hon förstår, känner eller vill. Förr kunde vi prata, skratta och ha hur kul som helst. Jag saknar henne så otroligt mycket så jag vet inte hur jag ska tackla det. Vi vet ju att det inte kommer bli bättre.. Har svårt för att prata om mamma utan att bli ledsen :´( Hon försvinner mer och mer, vi kan inte alltid ta med henne då det blir krångligt. Pappa och mamma har det fint hemma då pappa har renoverat en hel del men mammas touch saknas. Det blir inte det där mysiga som hon alltid hade det förut..
En del säger att jag kanske skulle må bra av att prata med någon utomstående till och med min barnmorska har rekommenderat en psykolog. Men det gör mig lite rädd, vad ska folk säga? Mår jag verkligen så dåligt så det behövs? Jag försöker tänka positivt och på allt som är bra i mitt liv, men det känns som någon saknas. Crima tycker det är jobbigt när jag mår dåligt och särskilt över mamma för han vet inte hur han ska trösta mig. Det finns ju inget som kan göra henne bättre. Tänk för några år sedan då hon kunde stå upp, gå och prata!
Fattar inte hur pappa kan var så stark det är ju värst för honom. Ibland blir jag irriterad när bekant struntar i att höra om han vill följa med på saker då mamma ändå inte kan följa med. Han behöver sina vänner och bekanta mer än någonsin och det sociala. Beundrar han iallafall att han orkar! Och vi är glada att vi har han, ställer upp på oss och våra barn i alla lägen.
Det finns bra dagar med givetvis, min familj gör allt mycket lättare! Tänker på föreläsningen syrran var på att man måste ta sig igenom sorgen. Det är väl det jag försöker bearbeta, har alltid känt mig så stark men nu känner jag mig svagare än någonsin.. Hur ska jag ta mig vidare?!
Kram
Det är en bra idé att gå och prata med en utomstående om allt. Bra att ventilera sina tankar lite i taget, istället för att det rinner över allt på en gång senare i livet.
SvaraRaderaMin pappa har en obotlig nervsjukdom och det är supertungt. För alla.
Så mitt råd: Prata med någon!
Styrkekramar.
Det finns inget att skämmas över Linda. Jag tror alla förstår att det är jobbigt att ha en närstående som är sjuk. Inget konstigt att gå att prata med någon. Gör det bara. Lyft telefonen och boka en tid. Känns det inte bra så behöver du inte gå mer om du inte vill. Du kan aldrig ta bort din sorg men du kan få verktyg att hantera den och det är du värd! Kramar
SvaraRaderaBloggen blir som en dagbok och jag mår alltid bättre av att ventilera mig här, skönt att veta att det är folk som bryr sig när det är tungt. Vänner är också viktigt att ha, så tack så mycket! Ja jag ska nog prova att prata med någon för att lätta på trycket lite och se om det hjälper.. Kram
SvaraRaderaMin mamma gick bort förra året. Innan dess var hon sjuk i många många år. Hon hade en förtvining på hjärnan som inte gick att göra något åt. I början gick det långsamt men de sista åren eller mest sista året, så förändrades hon från ena gången till den andra när vi sågs. Det var så jobbigt, för mamma var ju inte längre mamma. Jag tycker absolut att du ska prata med någon profisionell person. Man kan få hjälp genom sin vårdcentral t.ex. Det är absolut inget konstigt alls att få hjälp för att man mår dåligt psykiskt, likaväl som att man söker hjälp om man mår dåligt fysiskt. Man behöver inte berätta för allt och alla att man går till en psykolog om man inte vill... Men det är inget att skämmas för. Förstår din sorg över din mamma och det kan man inte "prata bort" hos en psykolog, men man kan som Hanna skriver få verktyg att hantera sin sorg. Tror det kan vara bra för både dig och din lilla familj om du får hjälp och stöd på rätt sätt.
SvaraRaderaKram!
Hej Linda, sitter lite med gråten i halsen när jag läser. Jag kan knappt förstå hur det måste vara, men självklart tänker jag på min egen mamma. Ens familj är så värdefull. Så otroligt.
SvaraRaderaAtt prata med någon ska man aldrig skämmas för. Har själv gjort det många gånger. Det kan vara skönt att få ur sig allt inför någon som inte känner en. Så upplevde jag det även om jag har både familj och Sven som alltid finns där. Det blir en annan sak.
Stora kramar till dig Linda! Och du hälsa Crima så gott. Och en sak till, så stor pöjk Max har blivit. Gullunge!
åh Linda. Jag tycker verkligen du skall gå och prata med någon. Jag har själv gått till en psykolog i två år och det är det bästa jag gjort! bryter man benet så går man ju till läkaren och det är ju precis samma sak när man mår dåligt i själen, det finns så bra hjälp att få så man kan hantera smärtan, jag lovar:) stooor kram till dej!
SvaraRaderaAtt prata med någon utomstående är det bästa du kan göra mot dig själv OCH för dina realtioner med vänner o familj. Att gå till en psykolog är inget konstigt, förr kanske det var tabu, men nu? nej verkligen inte, tvärtom. Det är att ta ansvar för dig själv och för ditt egna liv. Ta hand om dig och hoppas du får all den stöd och tröst som du behöver!
SvaraRadera